Ibland kan man som utomstående tycka att vissa byten av tränare är märkliga, på gränsen till att ägaren tycks ha fått hybris? Men jag kan förstå hur man som ägare tänker om man beslutar sig för att prova en häst som redan visat framfötterna hos någon annan tränare. Man har en bra häst, men man vill se hur bra den kan bli? Var går gränsen för pållens inneboende kapacitet? Man kanske har sett att kelgrisen i viss mån stagnerat, fast både häst och tränare gjort det bra så långt. Samtidigt så vet man inte vad som väntar runt kröken? Framgång eller kräftgång?
Jämför detta med en allsvensk fotbollsspelare av bra klass. Vederbörande tillhör de tongivande i serien, men funderar på hur bra han kan bli och hur långt han kan nå om han hamnar i rätt miljö, i ett annat land och i en annan serie. Precis så tänker många hästägare, de vill ta chansen och försöka att ta reda på hur långt det kan bära. Jag kan ta två exempel: Torvald Palema och Market Leader. I båda fallen hade jag gett en miljon för att få vara inne i ägarnas hjärna just i den stunden när de fattade beslutet att flytta hästen ifrån Joakim Lövgren respektive Leif Witasp. Men både Torvald Palema och Market Leader lyfte sig osannolikt nog flera snäpp, trots att man tyckte att de var jäkligt bra redan då!
 |
| Foto: Thomas Blomqvist/Kanal75 |
Och för att återvända till jämförelsen med den allsvenska fotbollsspelaren, så finns det de som utvecklas och blir storstjärnor, de som är oförändrat bra, och de som kommer hem med svansen mellan benen. I mina ögon är det inget misslyckande att vara med och fostra hästar och bidra till den grund som alla hästar behöver för att bli framgångsrika. Ta de som kör in och lär upp unghästar åt exempelvis Stall Goop, Åke Svanstedt och Stig H Johansson. De är nog mäkta stolta och känner sig delaktiga när deras forna unghästlöfte segerdefilerar. På sätt och vis är det bra att det finns "specialister" inom travet, för inte många kan likt Stig H Johansson ta fram en unghäst, och sedan få den att utvecklas långt upp i ålder, som exempelvis Storstadsbusen. Många gånger har jag tänkt att "nu har den hästen nått max", bara för att några månader senare hitta ytterligare en växel hos Mäster Johansson. Där var, och kanske är han unik? För skulle hästägarna tvingas att skriva femårskontrakt med tränarna, ja då skulle koncentrationen till några få stortränare vara ännu större än den redan är...
Hästägaren lägger ner femsiffriga belopp varje månad på sin häst i proffsträning, och är naturligtvis i sin fulla rätt att ha hästen var han eller hon vill. Att hitta rätt tränare till sin häst är en fråga om balansgång, och vad man själv önskar få ut av sitt hästägande. Vill man åka till stallet ett par gånger i veckan och klappa hästen och ta en fika med tränaren, ja då ska man undvika storstallen. Är man nöjd med att se sin häst då och då på tävlingsbanan, live och på tv, ja då blir läget annorlunda. Om nu hästen kommer så långt som ut på banan. För min egen del handlar det om en mix, både jag och hästen ska trivas i stallet. Resultaten är naturligtvis inte oviktiga, men inte resultat till vilket pris som helst. En viss cirkulation på hästarna är bra för alla, även för hästen, men det får ur djurskyddssynvinkel inte bli alltför ofta förstås. Blev det luddigt? Ja, det är ingen lätt vetenskap att vara hästägare...
Jag kan berätta en anekdot ur travlivet. En tävlingsdag var en hästägare i stallet så besviken just efter loppet som hans häst deltagit i, att han helt sonika tog hästen och ledde den över stallbacken till en annan tränare. Den "nya" tränaren var dock inte intresserad av att få in hästen, han sa blankt nej, och där stod hästägaren med en häst som inte hade någonstans att ta vägen. Själv bodde han i lägenhet mitt i stan, så att ta hem hästen var inget alternativ. Han visste inte vad han skulle göra, men gick till slut tillbaka med hästen. Den tidigare tränaren tog tillbaka hästen, och jag undrade varför?
"- Det är inte hästens fel att gubben är impulsiv. Han måste ju ha någonstans att bo..."
