En hyllning till fibbelungen

Efter att själv ha lagt märke till att man inte ser dem lika ofta som förr, och fått det bekräftat av några travtränare att de verkligen är på väg att försvinna, så uppmanar jag nu alla: - Var rädd om fibbelungarna!

Jag känner inte till om det är ett lokalt uttyck, men en "fibbelunge" är en tjej eller kille, oftast tonåring, som oavlönad lägger all sin lediga tid på att få vara nära hästarna och på att få hjälpa till i stallet. Så fort skolan är slut för dagen så rusar de till stallet för att få borsta några av sina kelgrisar, och för att få vara med om kvällsfodringen. Har man tur och en hygglig "chef" så kan de även få köra långsamt en stund med någon snäll häst. På helgerna och på loven är de oftast först till stallet och definitivt sist därifrån...
 De är väldigt passionerade och trogna sina hästar, hela stallet kan vara fullt av Smaragd Rosa, det spelar ingen roll för en fibbelunge, de ger allt de har för sina kelgrisar ändå. De ställer upp i vått och torrt, och är för många, framförallt de mindre travtränarna, rent av nödvändiga för att verksamheten ska fungera.

Fibbelungen som blev ekipagekontrollant.
Borde inte en sådan veta att det ska vara vita byxor till?

För en fibbelunge är de här tonåren väldigt viktiga.
Och vad de kanske inte förstår just då när de står där med håret fullt av halm, är att de kommer att knyta livslånga vänskapsband till andra fibbelungar och travintresserade runt stallet. Man blir vänner, man har kul ihop, det festas tillsammans, det uppstår kärlek till andra fibbelungar och kärlekssorg också för den delen. Allt det som hör tonårstiden till. Närheten till hästarna är alltid det centrala för fibbelungen, men det övriga är en härlig bonus som inte ska underskattas. För min egen del hör åren som fibbelunge till de bästa hittills i mitt snart halvsekel långa liv. Flera av de som idag är mina närmaste vänner lärde jag känna som fibbelungar, och vi gör fortfarande travresor tillsammans.

För travsporten är fibbelungarna ovärderliga.
Jag har nämnt vilken betydelse de har i travstallen, men en annan aspekt är att har man en gång fått in foten som fibbelunge så finns travsporten alltid kvar hos vederbörande, mer eller mindre. Alla, jag menar verkligen alla, som jag lärde känna som fibbelunge är kvar på ett eller annat sätt. Några är travtränare, några är amatörtränare, där finns en uppfödare, en talangscout, två ATG-ombud, hästtransportör, hovslagare, tre tränarfruar och en handfull tävlingsfunktionärer. Lägg därtill några hästägare, en respekterad hästsportjournalist och de som inte är inblandade på de sätt jag just beskrivit är fortfarande publik och trogna spelare på toton. Förstår ni nu hur viktigt det är med fibbelungar? De är sannolikt de bästa framtida ambassadörerna som travsporten kan önska sig. Och en stor framtida rekryteringsbas. Alla fibbelungar har familj, vänner, skol eller arbetskamrater som ofta blir nyfikna på vad som gör att han eller hon lägger så mycket av sin tid på fibblandet. Det skapar nyfikenhet och intresse hos de runt omkring, och så är snöbollen igång.

Nu kanske du tänker att:
-Va sjutton, några småglin är väl inte värda att uppmärksamma?
Då säger jag:
-Fråga fem av dina travbekanta hur de började med travet, så får du höra...

Så rynka inte på näsan åt fibbelungen du ser framför dig på stallbacken. Det kan vara nästa stortränare, nästa hästägare eller rent av din chef om några år. För fibbelungarna är inte rädda för att arbeta, och människor som inte är rädda för att arbeta brukar det gå bra för...

Har Du varit fibbelunge? Och vad kallas dessa ungdomar i dina trakter?  Kommentera!